Prinssi Bernadotte Lannavaarassa tammikuussa 1900

Prinssi Oscar Bernadotte

Luulajan hiippakunta on julkaissut vuodesta 1910 lähtien vuosittain kirjasta nimeltä Från bygd och vildmark. Tämä eräänlainen Ruotsin pohjoisimman hiippakunnan vuosikirja sisältää runsaasti kuvauksia sekä lestadiolaisuudesta että lestadiolaisväritteisestä uskonnollisuudesta Pohjois-Ruotsissa. Vuoden 1915 kirjassa oli artikkeli prinssi Bernadotten vierailusta Lannavaarassa tammikuussa 1900. Sen oli kirjoittanut nimimerkki ”Lahti”. Vierilun tehnyt prinssi oli kuningas Oscar II:n ja hänen Sofia-vaimonsa toiseksi vanhin poika, Oscar Bernadotte (1859–1953). Oscar oli luopunut kruununperimysoikeudestaan vuonna 1888 naidessaan suomalaissyntyisen hovineiti Ebba Munckin.

 Prinssi Bernadotte pysähtyi lehtiuutisten mukaan matkansa aikana myös Bodenissa, Jellivaarassa, Malmbergetissa ja Vittangissa. Vittangin kirkossa, joka oli täpötäynnä kuulijoita, hän piti ruotsiksi puolitoistatuntisen saarnan. Saarnan tulkitsi suomeksi August Lundberg. Jellivaarassa hän tervehti ja ainakin yritti pitää puheen suomeksi häntä tapaamaan saapuneelle rahvaalle. Sen sijaan sanomalehdet eivät juurikaan kerro prinssin käynnistä Lannavaarassa. Nimimerkki ”Lahden” ajoittain humoristisessa kirjoituksessa häiritsee - ainakin minua – se kuva, jonka kirjoittaja luo paikallisesta rahvaasta (lantalaisista ja saamelaisista). Mutta liikuttavan sydämellisesti rahvas otti prinssin vastaa ja koki hänet uskoveljekseen. 

PRINS BERNADOTTES BESÖK I LANNAVAARA.

Enligt ett ögonvittnes skildring.

Av Lahti.

DET VAR i Januari 1900. Ett rykte, otroligt och därför också så svävande och osäkert, hade nått upp till den svenska Finnmarken om att prins Oscar Bernadotte skulle besöka missionsskolan i Lannavaara. »Mitä niitä hulluja!» (Vad för galenskaper!). Hade det ändå funnits landsväg och sen riktigt ordentligt »körespel» med två hästar och kur, så då kanhända, möjligen, men nu . . ,» Nej, det där trodde man icke på.

Ryktet höll dock i sig. Wiikusjärvi Isak hade hört det av Larri-Pekka, som hade hört det av Lompalo-Lena, och hon hade hört det av Rautio-Kalle. Idel auktoriteter som ni hör! Men Rautio-Kalle hade slutligen erfarit det av självaste L-berg, missionsskolans föreståndare. Så att kanske det ändå låg någon sanning däri. Och ryktet gick vidare. Ja, man visste även berätta, att drottning Sophia också skulle komma, och måhända till och med själva gamle kung Oscar också.

»Men åtminstone det var då lögn», försäkrade Heikki från Wuordnio, »utan om det så skulle vara, så skulle det vara prinsens fru, som bara var mamsell eller fröken och därför inte hette gemål.»

Si, Heikki var predikarekarl (lekmannapredikant) och hade nog kännedom om det kungliga huset och dess anförvanter. Men vad var nu sant av allt detta? Skulle prinsen komma eller inte?

Jo, han skulle verkligen komma, och med honom major Melander från Boden. Och de skulle anlända till Lannavaara lördagsaftonen den 3 februari.

De, som hade almanacka, framtogo den ur bordslådan eller från hörnhyllan, där den förvarades inom Nya Testamentets pärmar, och började räkna veckor och dagar. Och de, som ingen almanacka hade, rände på skidor långa vägar hän bort till sina närmast boende grannar för att i deras almanacka få liksom en mera viss och orubblig försäkran om huru långt det ännu var till lördagen den 3 februari, på samma gång de hade glädjen kungöra den sällsport storartade nyheten om det gängse rådande ryktets verkliga sanning och innebörd.

Så hade ryktet gått, och så gick det allt fort vitt och brett bygderna runt till och med många, många mil inåt obygderna i alla de fyra väderstrecken, varför ock lappbefolkningen, särskilt från Saarivuoma och Lainiovuoma samt nybyggare från Soppero infunnit sig i Lannavaara för att få se en prins, någonting som de aldrig förr fått skåda, knappast ens i sina vildaste fantasier. Dock gällde deras färd icke blott att få uppleva den minnesrika dagen att få se, på nära håll se, få alldeles riktigt beskåda och t. o. m. även få tala med en kungason — ehuru väl detta för de flesta var huvudsaken — utan här gällde även frågan om själva missionsskolan, huruvida nämligen den fortfarande skulle förbliva i Lannavaara eller förflyttas till Soppero. Emellertid fiffade och fejade man i de få gårdarna där uppe i Lannavaara, särskilt i föreståndarens hem, där prinsen skulle bo, ty den 3 februari nalkades skyndsamt.

Redan ett par dagar förut hade en och annan lapp och nybyggare med hustru och barn anlänt för att inte komma för sent, eller också hade de icke sett till någon almanacka. På fredagen kommo än fler, och på lördagen liknade Lannavaara en mycket besökt marknadsplats, dit folk och renar, men även en och annan häst hela dagen från den tidiga morgonstunden tillströmmade från alla håll och kanter.

Varje beskäftig gumma och flicka, som med viktig, hemlighetsfull uppsyn visade sig på trappan eller i dörren, begapades och utfrågades av hopen ute på gårdplanen som ett orakel; och i medvetande av sin betydelse och värdighet att möjligen få betjäna den höga gästen antog hon en min, som om hon aldrig i sina dar gjort annat än mottagit prinsar.

Inne i rummet hade föreståndarinnan, den präktiga fröken S-borg, bråttom nog. Visst kändes det stundom oroande och gruvsamt. Hennes lugna värdighet hade råkat liksom en smula ur sina gängor. Och vem undrar därpå? Biskopar hade hon nog någon gång mottagit, och som värdinna hade hon även stått i spetsen för anordnande av både visitations- och installationsmiddagar, men det hade varit bara biskopar, och det till på köpet i trakter, där man ju ändå hade tillgång på ett och annat.

Men prinsen var prins, en riktig prins, och hon skulle nu mottaga honom här i Lannavaara, där man fick åtnöja sig med vad obygden kunde åstadkomma, såsom renstekar, rentungor, renmärg, rensadel och i lyckligaste fall norsk abborre. Dock, prinsen måste åtnöja sig med vad huset fömådde. Annan utväg fanns icke. Och så gjorde hon som hon ofta brukade, hon tog nämligen saken lugnt, och så tog hon den bästa rensteken i matboden och de finaste lakanen i linneskåpet och frambrakte både en gentil supé och en utmärkt bädd. Och nu — tittade hon på klockan. Redan så mycket! Då äro de här rätt i rappet. Bara L-berg nu kan hålla lapparne lite åt sidan, så att de ej genast tränga sig fram och besvära prinsen och nedsmutsa golven! Man borde nästan . . .!

»Jo tuleva![1]. .. Jo tuleva . . .! Voi Herranen-aika*...! Nu kommer . . bråttom . . .!» skrek en inrusande flicka och försvann.

Fröken S-borg for skyndsamt ett tag med händerna över huvudet att för säkerhets skull tillsläta håret, kastade ännu en prövande blick över rummet och skyndade ut för att mottaga den höge gästen och hans sällskap.

»Det var också bara Matarenki», d. v. s. prosten Grape.[2]

Prostens första fråga var naturligtvis, om prinsen hade kommit. Själv kom han från Karesuando, d. v. s. från motsatt håll. Men prinsen hade som sagt icke kommit. Detta kändes hugnesamt, ty även prosten ville vara med om att mottaga prinsen.

Så snart Grape med föreståndarens hjälp jämkat sig upp ur släden, omfamnade han och omfamnades av de kringskockande lapparna under den sedvanliga hälsningen: »Puuris, puuris» och »Jumalan terveisiä». (Goddag, Guds frid!)

Men kölden skärpte till, under det prins Bernadotte satt åkande i sin släde, försjunken i betraktande av den äkta nordiska vinterhimmeln med gnistrande stjärnor och brokigt flammande uppflammade plötsligt en hög ljuspelare norrsken. På den stjärnklara, djupblå kvällshimmeln och försvann. Det var ej alldeles utan erinran om en raket. Strax därpå åter en dylik pelare. Även den försvann nästan lika hastigt. Det såg ut, som om detta blott vore ett litet försök, innan norrskenet ville visa sig i all sin glans. Och det kom. Plötsligt flög över hela horisonten en massa väldiga, praktfulla ljusknippen, flammande högt upp mot himmelen. Än förenade de sig hastigt, ögonblickligen och utvecklades till de härligaste draperier, som i alla regnbågens skiftande färger och i tusende olika, ständigt växlande veck och festacer upplyste hela himmelen; än åter skingrades de och avmattades för att strax därpå igen förenas, lysa och — försvinna.

Hur praktfullt! Hur underbart! Och här, i den tysta, lappländska vinterkvällen, som dock var så strålande ljus, fjärran från det civiliserade världsvimlet med dess oroliga jäktan och brus föreföll allt så oändligt, så majestätiskt.

Och självmant kom för den åkandes minne en värs av ungefär följande innehåll:

Mäktig är Herren; se stjärnornas tallösa skara, Skenet, som flammar så praktfullt på fästet det klara, Månen, som ser Hän över vidderna ner, Där han i rymden syns fara! Plötsligt stördes han i sina drömmar av kuskens: »Där ha vi Lannavaara missionsskola!» Och kort därpå svängde släden in på gården. Här blev det rörelse och liv.

Innan värdfolket och prosten hunnit välkomna gästerna, ljöd runt omkring dem »Puuris, puuris», »Jumalan terveisiä», och så följde omfamningar, eftertryckliga och varma, och så igen »Jumalan terveisiä» och »Puuris, puuris.»

»Är det du, som är prinsen?» frågade Tievas Antti major Melander.

»Nej, det är den andre.»

»Vad är du då?»

»Jag är major Melander.»

»Håller du också på att tro?»

»Ja-a då.»

»På syndernas förlåtelse?»

»Ja, nog gör jag det.»

»Nå voi, voi! Puuris, puuris! Välkommen då, kära broder!»

Och så omfamningar igen, uthålliga, innerliga. Äntligen hade prinsen med sitt sällskap kommit ifrån omfamningarna och allt »puurissande» och gått in. Men Tievas Antti undrade över vad »major Melander» egentligen var för slag. Han visste ju om honom bara, att han »höll på att tro.»

»Begriper inte du, att han är prinsens uppassare eller betjänt, di kallar’t», upplyste Olli från Sattavuoma. »Ju högre herre, desto högre betjänt. Kungen har till betjänter generaler och landshövdingar, och prinsarna majorer och prostar.»

Si, saken var den, att Olli en gång hade varit rest ända ned till Luleå, till självaste landshövdingen, och därigenom hade han vunnit större erfarenhet om och liksom en inblick uti det högre societetslivets mysterier.

Men prinsen hade, som sagt, gått in, och lappgubbarna och gummorna med ville också komma in för att bättre få se prinsen, och in kom en stor mängd, trots skolföreståndarens protester.

»Låt dem komma!» sade prinsen. Och de kommo.

Här inne började gubbarna riktigt på allvar beskåda honom. Han mönstrades från ovan och allt ned igenom. Man tog i betraktande även hans på en spik upphängda vargskinnpäls för att se, om det var goda skinn, och därpå mönstrades han själv helt ogenerat. En och annan lapp kände till och med på och undersökte hans byxor. Men — det var ju icke ens svart  Stockholms-vadmal, än mindre svart kläde eller korderoj; bara någon sorts grått tyg. Men fast och stadigt kändes det nog. Så att nog var det helylle. Och så gick inte prinsen i siden- eller sammetsskor, inte ens i sådana där fina stövlar, som de någon gång sett i Kiruna bäras av någon hög krigsherre, utan bara i enkla, vanliga, alldeles vita lappskor och säpäkkeitä (lösa stövelsskaft av renhud), som ingen hovleverantör i Stockholm fabricerat, utan som han som gåva hade fått av gästgivaren i Svappavaara.

Nog måtte prinsen ändå verkligen vara en sant troende kristen, eftersom han gick i så allvarsamma byxor och sådana där vardagsskor. Ja, hos en och annan uppstod möjligen tanke på huruvida främlingen ändå verkligen var gamle kung Oscars riktige son; ty han sades ju äta och dricka också precis som annat folk, om nu också inte precis direkt ur grytan, så åt han åtminstone sådan mat som alla andra människor, ty så hade Svappavaara-gästgivarn sagt. Och de som hade trott, att han inte åt stort annat än lakritz och bröstsocker — det bästa de visste!

Lapparna gapade än mer förvånade på honom. Han var ju ackurat som en annan människa, och förde sig så, om man nu undantar, att han inte kunde lapska och finska. Månne han rökte finska blader också?

Den tanken gav genast en lapp anledning, att ut ur barmen på sin mudd framdraga snuggan och tobakspungen för att stoppa i, då prosten Grape tillsade honom att icke röka. Lappen såg upp förvånad. »Det är ju min egen tobak, vet jag», sade han. Men det oaktat fick han ej påtända sin pipa här inne. Ville han röka, finge han gå ut.

Gubbstackarn suckade, steg upp från golvet, där han suttit, och gick, i det han mumlade något om att »Materenki inte längre hade den broderliga kärleken, eftersom han började sig tycka något vara nu, då han fick sitta så nära prinsen.»

Emellertid önskade prins Bernadotte, trött efter den långa, besvärliga resan, alla omfamningar och alla lapparnas mönstringar och frågor att strax efter supén draga sig tillbaka till sitt rum för att gå till vila. Men flera lappar vill följa med för att även få se hans underkläder, ty åtminstone de skulle väl vara, vad finhet angår, det finaste lapparna någonsin sett. Bara skjortan t. ex. var väl åtminstone lika fin som prästernas mäss-skjorta, som i kyrkan brukade användas om påsken. Eller kanske prinsen var undertill lika allvarsam som utanpå. Ja, vem vet? Allt det där ville man nu undersöka. Men prinsen avböjde alla nyfikna »kammarherrars» uppvaktning, och lapparna fingo ej följa honom. Detta var en stor missräkning. En gubbe och hans gumma klagade särskilt: inte öfver att de inte fått se, huru prinsen åt, ty de hade nog förstått, att det inte passade. Men att icke ens få se, då han klädde av sig, var ju ändå bra konstigt. Det där var ju nya moder, som rent av stötte på fjäsk. Men en var har ju sina egendomligheter, och höga herrar ingalunda minst. Man såg ju det nyss på prosten!

I svenska Finn- och Lappmarken, särskilt i överbygderna, anses det icke höra till »god ton» att vara i samma rum, där en hedrad gäst spisar; men att närvara vid hans avklädande och t. o. m. att »taga honom på säng», det är fullkomligt »comme il faut.» Prinsens tillbakdragenhet i ensamheten var ju därför besynnerlig nog.

* *

Dagen därpå — söndagen — öppnades mötet av prosten Grape. Skolsalen var packat full av folk, som till största delen utgjordes av lappar, vilka försmådde stolar och bänkar — de hade för övrigt icke räckt till — och i stället slogo sig ned på golvet, där de sin vana trogna sutto på sina korslagna ben.

Prosten talade på finska, men ovanligt nog förekommo inga »liikutuksia» (rörelser). Endast några djupa suckar förnummos emellanåt från någon äldre gubbe eller gumma. Men skulle man icke få höra prinsen? Och månne hurudan predikarekarl han var? Och hurudan var hans uppfattning om tron? Hade han uppfattat den rätt måntro?

Så gärna än befolkningen i hela överbygden hörde Grape, ehuru han denna gång av hänsyn till den höga gästen använde koncept, började man dock med hemlig längtan vänta att få höra prins Oscar. Månne även han använde »karta» (koncept), eller »profeterade» han och utlade ordet utantill?

Prosten slutade sitt föredrag, och många bland åhörarne gingo ut på bron för att få röka en pipa eller två. Någon hade dock redan under föredraget, nedhukad bakom ryggen på de andra, i smyg dragit några svaga, men dock så sköna och välgörande bloss! Men man ville röka lite till och följde därför med de andra ut på bron.

Men så uppträdde prinsen, och alla skyndade in. Prosten tjänstgjorde som tolk. Med synnerligt intresse lyssnade alla på den nye talaren. Föredraget framhölls mycket enkelt och utan all affektering. Och att många tyckte om det och fingo en mycket gynnsam tanke om prinsen och hans religiösa liv och kristliga åskådningssätt, framgick bl. a. därav, att de efter talets slut gingo fram till honom, omfamnade honom och sade:

»Todista minullekin synnit anteeksi!» (Tillförsäkra också mig syndernas förlåtelse!)

Även major Melander uppträdde, tolkad av prosten. På eftermiddagen uppträdde ytterligare ett par tre predikanter, bland dessa även den uppburne Wuolin Heikki (saarnaaja Henrik Partapuoli). Föredrag och bönestunder höllos för övrigt varje dag under prinsens vistelse här.

På måndagen inspekterades skolan, och ehuru förhöret för det mesta skedde på svenska, ville dock även lapparna höra på, ty många bland dem hade ju sina barn här. I synnerhet var Wassijärvis Rakel mycket intresserad av att både själv få höra och även låta andra förstå, huru övermåttan duktig hennes Lill-Erik var till att läsa, »ty», förkunnade hon, »han hade ett så förskräckligt gott huvud, att vad än han tog i handen, boken eller »Haaparannan-Lehti» — en i Haparanda utkommande finsk tidning — så kom det genast liksom från en trumpet.»

Prinsen gick själv omkring och ställde frågor till barnen. Och det gick i det hela bra. Men så frågade han Lill-Erik, vad som menades med Guds försyn. Vips kom svaret, och undan gick det. Med hög och säker röst läste han, så fort han kunde: »Det är, att man dyrkar belåten och skapade ting eller ock ...»

»Nej, nej! Stopp, stopp!» försökte prinsen hejda honom, men det gick inte, utan pojken fortfor med samma fart :

» . . . eller ock vid edgång använder tvetydigt tal eller annat svek.»

Och segerglad såg Erik upp på prinsen, som log. »Vänta nu, vänta nu!» anmodade honom prinsen. »Hav ej brått!» Och så försökte han ännu en gång och frågade därför:

»Kan du säga mig, vilka laster det är som isynnerhet förkorta människans liv?»

»Äktenskapet», svarade Erik utan att blinka.

Men mor Rakel, som ingen svenska begrep, log så själaglad över sin präktiga Lill-Erik och hans rent av »överdrivna förstånd.»

*

Kl. 12 började mötet med lapparna angående platsen för missionsskolan. Lapparna från Saari-Lainiwuoma höllo nu som alltid på Lannavaara såsom den lämpligaste platsen. Ijepietin-Antti däremot, som både genom sitt uppträdande och sitt anförande fäste´uppmärksamheten vid sig, talade för Soppero. Efter att ha framhållit den stora nytta och välsignelse skolan medfört i Lappmarken, och vilken välsignelse lappbefolkningen icke kunde nog uppskatta eller vara nog tacksam för, »särskilt mot Sveriges älskade och vördade drottning (numera avlidna drottning Sofia), den saligt hädangångna prinsessan Eugenia och prins Oscar, som nu med sin närvaro gav sammanträdet en särskild betydelse», talade han om skolans verksamhet och dess stora uppgift, beklagande sin egen okunnighet. Han uttalade ock ett tack till skolans föreståndare L-berg. Men dennes liv vore begränsat, han skulle icke alltid vara skolans föreståndare. En ny sådan kunde ha annan uppfattning om skolans lämpligaste plats. Styrelsen skulle dock i sista hand avgöra frågan. Han ansåg Sopperovara lämpligare än Lannavaara; byggnadsvirket i Lannavaara vore mycket svåråtkomligt; i Soppero däremot funnes gott om sådant, även om avståndet till detsamma vore i Soppero längre o. s. V Något beslut fattades dock icke, utan frågan hänsköts till styrelsen.

Efter branden 1907, då hela skolhuset lades i aska, trodde man, att det nya huset skulle förläggas till Soppero, men det uppfördes dock på dess förra plats, d. v. s. i Lannavaara.

*

Under sin vistelse här uppe måste prinsen naturligtvis köra med ren, och lapparna tävlade om vem som finge erbjuda honom den »finaste», d. v. s. den kvickaste renen. Men han behagade föredraga en, som såg någorlunda »hygglig» ut. Att kasta sig i pulkan, just som renen skall lägga i väg, är för den häri oövade ingen lätt konst, men huru det gick och efter några fåfänga försök, så — ett, tu, tre — försvunno prins, ren och pulka i ett moln av snö.

Det hela gick dock utan något vidare äventyr, men prinsen hade fått nog av sitt första försök och föredrog att vid avresan från Lannavaara återvända med häst, trots lapparnas ivriga erbjudande av de »finaste» och ändå bäst inkörda renarna.

Avfärden skedde tisdagen den 6 febr. Men innan det bar iväg, utdelade prins Oscar, utom gåvor till föreståndarinnan, lärarepersonalen m. fl., en hop leksaker bland barnen, bl. a. trumpeter, mungigor, trummor och andra musikinstrument av olika slag, något som varken lapparna eller deras barn någonsin förr sett, än mindre ägt, och de förstodo till en början icke, vad all denna grannlåt skulle användas till.

Inom kort voro de dock på det klara därmed, och så vart det ett musicerande, så rysligt och öronbedövande, att t. o. m. renarne ruskade på huvudet däråt. Prinsen försökte visserligen såsom kapellmästare få litet ordning i den förskräckliga låten och försökte flera gånger. Men det gick icke. Och så kom avskedsstunden.

Visst voro omfamningarna igen redan inne i rummen både många och varma, men ännu sedan prinsen satt sig i släden och blivit kringstoppad med fällar och filtar, upphörde de icke.

»Hyvästi nyt, veli rakas! Jumalan halttuun jää! Ja sano paljon terveisiä vanhalle papalesikin meiltä!» » (Farväl nu, käre broder! Vi lämna dig i Guds beskydd, och hälsa så mycket din gamla pappa ifrån oss!) Och så omfamningar åter igen och »jää jumalan rauhaan ja muista sie minuakin! . . .» (Förbliv i Guds frid och ihågkom även mig!)

»Kör!» befalde slutligen prinsen ej utan en liten anstrykning av otålighet, ty omfamningarna vill ju aldrig ta slut. Men prins Bernadottes besök i Lannavaara och hans nedlåtande, flärdfria och sympatiska väsen blev det allmänna samtalsämnet däruppe en längre tid bortåt. Måhända vintern 1900 av överbyggarne under en lång följd av år kallas »prinsin talvi» (prinsens vinter), såsom sommaren 1858 länge, någon gång av en och annan gammal allmogeman till och med ännu eller närmare 60 år efteråt, kallas »prinsin kesä» (prinsens sommar) i anledning av prins Carls — sedermera Carl XV – besök uppe i Tornedalen.

---

[1] De komma, de komma! Woi i alla dar!

[2] I svenska Finnmarken nämnes emellanåt prästen med samma namn som hans församling eller kyrkoby. Särskilt var detta fallet med numera avlidne prosten Grape under hans Matarengi-tid. Matarengi=kyrkobyn i Övertorneå. Grape hade dock före 1900 flyttat till Nedertorneå, men nämndes ännu i överbygderna »Matarenki».