 |
| Prinssi Oscar Bernadotte |
Luulajan
hiippakunta on julkaissut vuodesta 1910 lähtien vuosittain kirjasta nimeltä Från
bygd och vildmark. Tämä eräänlainen Ruotsin pohjoisimman hiippakunnan
vuosikirja sisältää runsaasti kuvauksia sekä lestadiolaisuudesta että lestadiolaisväritteisestä
uskonnollisuudesta Pohjois-Ruotsissa. Vuoden 1915 kirjassa oli artikkeli
prinssi Bernadotten vierailusta Lannavaarassa tammikuussa 1900. Sen oli
kirjoittanut nimimerkki ”Lahti”. Vierilun tehnyt prinssi oli kuningas Oscar II:n ja hänen
Sofia-vaimonsa toiseksi vanhin poika, Oscar Bernadotte (1859–1953). Oscar oli
luopunut kruununperimysoikeudestaan vuonna 1888 naidessaan suomalaissyntyisen
hovineiti Ebba Munckin.
Prinssi Bernadotte pysähtyi lehtiuutisten mukaan matkansa aikana myös
Bodenissa, Jellivaarassa, Malmbergetissa ja Vittangissa. Vittangin kirkossa,
joka oli täpötäynnä kuulijoita, hän piti ruotsiksi puolitoistatuntisen saarnan.
Saarnan tulkitsi suomeksi August Lundberg. Jellivaarassa hän tervehti ja ainakin
yritti pitää puheen suomeksi häntä tapaamaan saapuneelle rahvaalle. Sen sijaan
sanomalehdet eivät juurikaan kerro prinssin käynnistä Lannavaarassa. Nimimerkki
”Lahden” ajoittain humoristisessa kirjoituksessa häiritsee - ainakin minua – se
kuva, jonka kirjoittaja luo paikallisesta rahvaasta (lantalaisista ja saamelaisista). Mutta liikuttavan sydämellisesti rahvas otti prinssin vastaa ja koki hänet uskoveljekseen.
PRINS BERNADOTTES BESÖK I LANNAVAARA.
Enligt ett
ögonvittnes skildring.
Av Lahti.
DET VAR i
Januari 1900. Ett rykte, otroligt och därför också så svävande och osäkert,
hade nått upp till den svenska Finnmarken om att prins Oscar Bernadotte skulle besöka
missionsskolan i Lannavaara. »Mitä niitä hulluja!» (Vad för galenskaper!). Hade
det ändå funnits landsväg och sen riktigt ordentligt »körespel» med två hästar
och kur, så då kanhända, möjligen, men nu . . ,» Nej, det
där trodde man icke på.
Ryktet höll
dock i sig. Wiikusjärvi Isak hade hört det av Larri-Pekka, som hade hört det av
Lompalo-Lena, och hon hade hört det av Rautio-Kalle. Idel auktoriteter som ni
hör! Men Rautio-Kalle hade slutligen erfarit det av självaste L-berg,
missionsskolans föreståndare. Så att kanske det ändå låg någon sanning däri. Och
ryktet gick vidare. Ja, man visste även berätta, att drottning Sophia också
skulle komma, och måhända till och med själva gamle kung Oscar också.
»Men
åtminstone det var då lögn», försäkrade Heikki från Wuordnio, »utan om det så
skulle vara, så skulle det vara prinsens fru, som bara var mamsell eller fröken
och därför inte hette gemål.»
Si, Heikki
var predikarekarl (lekmannapredikant) och hade nog kännedom om det kungliga
huset och dess anförvanter. Men vad var nu sant av allt detta? Skulle prinsen
komma eller inte?
Jo, han
skulle verkligen komma, och med honom major Melander från Boden. Och de skulle
anlända till Lannavaara lördagsaftonen den 3 februari.
De, som
hade almanacka, framtogo den ur bordslådan eller från hörnhyllan, där den
förvarades inom Nya Testamentets pärmar, och började räkna veckor och dagar.
Och de, som ingen almanacka hade, rände på skidor långa vägar hän bort till
sina närmast boende grannar för att i deras almanacka få liksom en mera viss
och orubblig försäkran om huru långt det ännu var till lördagen den 3 februari,
på samma gång de hade glädjen kungöra den sällsport storartade nyheten om det
gängse rådande ryktets verkliga sanning och innebörd.
Så hade
ryktet gått, och så gick det allt fort vitt och brett bygderna runt till och
med många, många mil inåt obygderna i alla de fyra väderstrecken, varför ock
lappbefolkningen, särskilt från Saarivuoma och Lainiovuoma samt nybyggare från Soppero
infunnit sig i Lannavaara för att få se en prins, någonting som de aldrig förr
fått skåda, knappast ens i sina vildaste fantasier. Dock gällde deras färd icke
blott att få uppleva den minnesrika dagen att få se, på nära håll se, få
alldeles riktigt beskåda och t. o. m. även få tala med en kungason — ehuru väl
detta för de flesta var huvudsaken — utan här gällde även frågan om själva
missionsskolan, huruvida nämligen den fortfarande skulle förbliva i Lannavaara
eller förflyttas till Soppero. Emellertid fiffade och fejade man i de få
gårdarna där uppe i Lannavaara, särskilt i föreståndarens hem, där prinsen skulle
bo, ty den 3 februari nalkades skyndsamt.
Redan ett
par dagar förut hade en och annan lapp och nybyggare med hustru och barn anlänt
för att inte komma för sent, eller också hade de icke sett till någon
almanacka. På fredagen kommo än fler, och på lördagen liknade Lannavaara en
mycket besökt marknadsplats, dit folk och renar, men även en och annan häst
hela dagen från den tidiga morgonstunden tillströmmade från alla håll och
kanter.
Varje beskäftig
gumma och flicka, som med viktig, hemlighetsfull uppsyn visade sig på trappan
eller i dörren, begapades och utfrågades av hopen ute på gårdplanen som ett
orakel; och i medvetande av sin betydelse och värdighet att möjligen få betjäna
den höga gästen antog hon en min, som om hon aldrig i sina dar gjort annat än
mottagit prinsar.
Inne i
rummet hade föreståndarinnan, den präktiga fröken S-borg, bråttom nog. Visst
kändes det stundom oroande och gruvsamt. Hennes lugna värdighet hade råkat
liksom en smula ur sina gängor. Och vem undrar därpå? Biskopar hade hon nog
någon gång mottagit, och som värdinna hade hon även stått i spetsen för
anordnande av både visitations- och installationsmiddagar, men det hade varit
bara biskopar, och det till på köpet i trakter, där man ju ändå hade tillgång
på ett och annat.
Men prinsen
var prins, en riktig prins, och hon skulle nu mottaga honom här i Lannavaara,
där man fick åtnöja sig med vad obygden kunde åstadkomma, såsom renstekar,
rentungor, renmärg, rensadel och i lyckligaste fall norsk abborre. Dock,
prinsen måste åtnöja sig med vad huset fömådde. Annan utväg fanns icke. Och så
gjorde hon som hon ofta brukade, hon tog nämligen saken lugnt, och så tog hon
den bästa rensteken i matboden och de finaste lakanen i linneskåpet och
frambrakte både en gentil supé och en utmärkt bädd. Och nu — tittade hon på
klockan. Redan så mycket! Då äro de här rätt i rappet. Bara L-berg nu kan hålla
lapparne lite åt sidan, så att de ej genast tränga sig fram och besvära prinsen
och nedsmutsa golven! Man borde
nästan . . .!
»Jo tuleva!.
.. Jo tuleva . . .! Voi
Herranen-aika*...! Nu
kommer . . bråttom . . .!» skrek en inrusande flicka och försvann.
Fröken
S-borg for skyndsamt ett tag med händerna över huvudet att för säkerhets skull
tillsläta håret, kastade ännu en prövande blick över rummet och skyndade ut för
att mottaga den höge gästen och hans sällskap.
»Det var
också bara Matarenki», d. v. s. prosten Grape.
Prostens
första fråga var naturligtvis, om prinsen hade kommit. Själv kom han från
Karesuando, d. v. s. från motsatt håll. Men prinsen hade som sagt icke kommit.
Detta kändes hugnesamt, ty även prosten ville vara med om att mottaga prinsen.
Så snart
Grape med föreståndarens hjälp jämkat sig upp ur släden, omfamnade han och
omfamnades av de kringskockande lapparna under den sedvanliga hälsningen:
»Puuris, puuris» och »Jumalan terveisiä». (Goddag, Guds frid!)
Men kölden
skärpte till, under det prins Bernadotte satt åkande i sin släde, försjunken i
betraktande av den äkta nordiska vinterhimmeln med gnistrande stjärnor och
brokigt flammande uppflammade plötsligt en hög ljuspelare norrsken. På den
stjärnklara, djupblå kvällshimmeln och försvann. Det var ej alldeles utan
erinran om en raket. Strax därpå åter en dylik pelare. Även den försvann nästan lika
hastigt. Det såg ut, som om detta blott vore ett litet försök, innan norrskenet
ville visa sig i all sin glans. Och det kom. Plötsligt flög över hela horisonten
en massa väldiga, praktfulla ljusknippen, flammande högt upp mot himmelen. Än
förenade de sig hastigt, ögonblickligen och utvecklades till de härligaste
draperier, som i alla regnbågens skiftande färger och i tusende olika, ständigt
växlande veck och festacer upplyste hela himmelen; än åter skingrades de och avmattades
för att strax därpå igen förenas, lysa och — försvinna.
Hur
praktfullt! Hur underbart! Och här, i den tysta, lappländska vinterkvällen, som
dock var så strålande ljus, fjärran från det civiliserade världsvimlet med dess
oroliga jäktan och brus föreföll allt så oändligt, så majestätiskt.
Och
självmant kom för den åkandes minne en värs av ungefär följande innehåll:
Mäktig är
Herren; se stjärnornas tallösa skara, Skenet, som flammar så praktfullt på
fästet det klara, Månen, som ser Hän över vidderna ner, Där han i rymden syns
fara! Plötsligt stördes han i sina drömmar av kuskens: »Där ha vi Lannavaara
missionsskola!» Och kort därpå svängde släden in på gården. Här blev
det rörelse och liv.
Innan
värdfolket och prosten hunnit välkomna gästerna, ljöd runt omkring dem »Puuris,
puuris», »Jumalan terveisiä», och så följde omfamningar, eftertryckliga och
varma, och så igen »Jumalan terveisiä» och »Puuris, puuris.»
Ȁr det du,
som är prinsen?» frågade Tievas Antti major Melander.
»Nej, det
är den andre.»
»Vad är du
då?»
»Jag är
major Melander.»
»Håller du
också på att tro?»
»Ja-a då.»
»På
syndernas förlåtelse?»
»Ja, nog
gör jag det.»
»Nå voi, voi!
Puuris, puuris! Välkommen
då, kära broder!»
Och så
omfamningar igen, uthålliga, innerliga. Äntligen hade prinsen med sitt sällskap
kommit ifrån omfamningarna och allt »puurissande» och gått in. Men Tievas Antti
undrade över vad »major Melander» egentligen var för slag. Han visste ju om
honom bara, att han »höll på att tro.»
»Begriper
inte du, att han är prinsens uppassare eller betjänt, di kallar’t», upplyste
Olli från Sattavuoma. »Ju högre herre, desto högre betjänt. Kungen har till betjänter
generaler och landshövdingar, och prinsarna majorer och prostar.»
Si, saken
var den, att Olli en gång hade varit rest ända ned till Luleå, till självaste
landshövdingen, och därigenom hade han vunnit större erfarenhet om och liksom
en inblick uti det högre societetslivets mysterier.
Men prinsen
hade, som sagt, gått in, och lappgubbarna och gummorna med ville också komma in
för att bättre få se prinsen, och in kom en stor mängd, trots
skolföreståndarens protester.
»Låt dem
komma!» sade prinsen. Och de kommo.
Här inne
började gubbarna riktigt på allvar beskåda honom. Han mönstrades från ovan och
allt ned igenom. Man tog i betraktande även hans på en spik upphängda
vargskinnpäls för att se, om det var goda skinn, och därpå mönstrades han själv
helt ogenerat. En och annan lapp kände till och med på och undersökte hans
byxor. Men — det var ju icke ens svart Stockholms-vadmal,
än mindre svart kläde eller korderoj; bara någon sorts grått tyg. Men fast och
stadigt kändes det nog. Så att nog var det helylle. Och så gick inte prinsen i
siden- eller sammetsskor, inte ens i sådana där fina stövlar, som de någon gång
sett i Kiruna bäras av någon hög krigsherre, utan bara i enkla, vanliga,
alldeles vita lappskor och säpäkkeitä (lösa stövelsskaft av renhud), som ingen
hovleverantör i Stockholm fabricerat, utan som han som gåva hade fått av
gästgivaren i Svappavaara.
Nog måtte
prinsen ändå verkligen vara en sant troende kristen, eftersom han gick i så
allvarsamma byxor och sådana där vardagsskor. Ja, hos en och annan uppstod
möjligen tanke på huruvida främlingen ändå verkligen var gamle kung Oscars riktige
son; ty han sades ju äta och dricka också precis som annat folk, om nu också
inte precis direkt ur grytan, så åt han åtminstone sådan mat som alla andra
människor, ty så hade Svappavaara-gästgivarn sagt. Och de som hade trott, att
han inte åt stort annat än lakritz och bröstsocker — det bästa de visste!
Lapparna
gapade än mer förvånade på honom. Han var ju ackurat som en annan människa, och
förde sig så, om man nu undantar, att han inte kunde lapska och finska. Månne
han rökte finska blader också?
Den tanken
gav genast en lapp anledning, att ut ur barmen på sin mudd framdraga snuggan
och tobakspungen för att stoppa i, då prosten Grape tillsade honom att icke
röka. Lappen såg upp förvånad. »Det är ju min egen tobak, vet jag», sade han. Men
det oaktat fick han ej påtända sin pipa här inne. Ville han röka, finge han gå
ut.
Gubbstackarn
suckade, steg upp från golvet, där han suttit, och gick, i det han mumlade
något om att »Materenki inte längre hade den broderliga kärleken, eftersom han
började sig tycka något vara nu, då han fick sitta så nära prinsen.»
Emellertid
önskade prins Bernadotte, trött efter den långa, besvärliga resan, alla
omfamningar och alla lapparnas mönstringar och frågor att strax efter supén
draga sig tillbaka till sitt rum för att gå till vila. Men flera lappar vill
följa med för att även få se hans underkläder, ty åtminstone de skulle väl
vara, vad finhet angår, det finaste lapparna någonsin sett. Bara skjortan t.
ex. var väl åtminstone lika fin som prästernas mäss-skjorta, som i kyrkan
brukade användas om påsken. Eller kanske prinsen var undertill lika allvarsam
som utanpå. Ja, vem vet? Allt det där ville man nu undersöka. Men prinsen
avböjde alla nyfikna »kammarherrars» uppvaktning, och lapparna fingo ej följa
honom. Detta var en stor missräkning. En gubbe och hans gumma klagade särskilt:
inte öfver att de inte fått se, huru prinsen åt, ty de hade nog förstått, att
det inte passade. Men att icke ens få se, då han klädde av sig, var ju ändå bra
konstigt. Det där var ju nya moder, som rent av stötte på fjäsk. Men en var har
ju sina egendomligheter, och höga herrar ingalunda minst. Man såg ju det nyss
på prosten!
I svenska
Finn- och Lappmarken, särskilt i överbygderna, anses det icke höra till »god
ton» att vara i samma rum, där en hedrad gäst spisar; men att närvara vid hans
avklädande och t. o. m. att »taga honom på säng», det är fullkomligt »comme il
faut.» Prinsens tillbakdragenhet i ensamheten var ju därför besynnerlig nog.
* *
Dagen därpå
— söndagen — öppnades mötet av prosten Grape. Skolsalen var packat full av
folk, som till största delen utgjordes av lappar, vilka försmådde stolar och
bänkar — de hade för övrigt icke räckt till — och i stället slogo sig ned på
golvet, där de sin vana trogna sutto på sina korslagna ben.
Prosten
talade på finska, men ovanligt nog förekommo inga »liikutuksia» (rörelser).
Endast några djupa suckar förnummos emellanåt från någon äldre gubbe eller
gumma. Men skulle
man icke få höra prinsen? Och månne hurudan predikarekarl han var? Och hurudan
var hans uppfattning om tron? Hade han uppfattat den rätt måntro?
Så gärna än
befolkningen i hela överbygden hörde Grape, ehuru han denna gång av hänsyn till
den höga gästen använde koncept, började man dock med hemlig längtan vänta att
få höra prins Oscar. Månne även han använde »karta» (koncept), eller »profeterade»
han och utlade ordet utantill?
Prosten
slutade sitt föredrag, och många bland åhörarne gingo ut på bron för att få
röka en pipa eller två. Någon hade dock redan under föredraget, nedhukad bakom
ryggen på de andra, i smyg dragit några svaga, men dock så sköna och välgörande
bloss! Men man ville röka lite till och följde därför med de andra ut på bron.
Men så
uppträdde prinsen, och alla skyndade in. Prosten tjänstgjorde som tolk. Med
synnerligt intresse lyssnade alla på den nye talaren. Föredraget framhölls
mycket enkelt och utan all affektering. Och att många tyckte om det och fingo
en mycket gynnsam tanke om prinsen och hans religiösa liv och kristliga åskådningssätt,
framgick bl. a. därav, att de efter talets slut gingo fram till honom,
omfamnade honom och sade:
»Todista
minullekin synnit anteeksi!» (Tillförsäkra också mig syndernas förlåtelse!)
Även major
Melander uppträdde, tolkad av prosten. På eftermiddagen uppträdde ytterligare
ett par tre predikanter, bland dessa även den uppburne Wuolin Heikki (saarnaaja Henrik Partapuoli). Föredrag
och bönestunder höllos för övrigt varje dag under prinsens vistelse här.
På måndagen
inspekterades skolan, och ehuru förhöret för det mesta skedde på svenska, ville
dock även lapparna höra på, ty många bland dem hade ju sina barn här. I
synnerhet var Wassijärvis Rakel mycket intresserad av att både själv få höra och
även låta andra förstå, huru övermåttan duktig hennes Lill-Erik var till att
läsa, »ty», förkunnade hon, »han hade ett så förskräckligt gott huvud, att vad
än han tog i handen, boken eller »Haaparannan-Lehti» — en i Haparanda
utkommande finsk tidning — så kom det genast liksom från en trumpet.»
Prinsen
gick själv omkring och ställde frågor till barnen. Och det gick i det hela bra.
Men så frågade han Lill-Erik, vad som menades med Guds försyn. Vips kom
svaret, och undan gick det. Med hög och säker röst läste han, så fort han
kunde: »Det är, att man dyrkar belåten och skapade ting eller ock ...»
»Nej, nej! Stopp, stopp!» försökte prinsen hejda honom, men det gick inte, utan
pojken fortfor med samma fart :
» . . .
eller ock vid edgång använder tvetydigt tal eller annat svek.»
Och
segerglad såg Erik upp på prinsen, som log. »Vänta nu, vänta nu!» anmodade
honom prinsen. »Hav ej brått!» Och så försökte han ännu en gång och frågade
därför:
»Kan du
säga mig, vilka laster det är som isynnerhet förkorta människans liv?»
»Äktenskapet»,
svarade Erik utan att blinka.
Men mor
Rakel, som ingen svenska begrep, log så själaglad över sin präktiga Lill-Erik
och hans rent av »överdrivna förstånd.»
*
Kl. 12
började mötet med lapparna angående platsen för missionsskolan. Lapparna från
Saari-Lainiwuoma höllo nu som alltid på Lannavaara såsom den lämpligaste
platsen. Ijepietin-Antti däremot, som både genom sitt uppträdande och sitt
anförande fäste´uppmärksamheten vid sig, talade för Soppero. Efter att ha framhållit
den stora nytta och välsignelse skolan medfört i Lappmarken, och vilken
välsignelse lappbefolkningen icke kunde nog uppskatta eller vara nog tacksam
för, »särskilt mot Sveriges älskade och vördade drottning (numera avlidna drottning
Sofia), den saligt hädangångna prinsessan Eugenia och prins Oscar, som nu med
sin närvaro gav sammanträdet en särskild betydelse», talade han om skolans
verksamhet och dess stora uppgift, beklagande sin egen okunnighet. Han uttalade
ock ett tack till skolans föreståndare L-berg. Men dennes liv vore begränsat,
han skulle icke alltid vara skolans föreståndare. En ny sådan kunde ha annan
uppfattning om skolans lämpligaste plats. Styrelsen skulle dock i sista hand
avgöra frågan. Han ansåg Sopperovara lämpligare än Lannavaara; byggnadsvirket i
Lannavaara vore mycket svåråtkomligt; i Soppero däremot funnes gott om sådant,
även om avståndet till detsamma vore i Soppero längre o. s. V Något beslut
fattades dock icke, utan frågan hänsköts till styrelsen.
Efter
branden 1907, då hela skolhuset lades i aska, trodde man, att det nya huset
skulle förläggas till Soppero, men det uppfördes dock på dess förra plats, d.
v. s. i Lannavaara.
*
Under sin
vistelse här uppe måste prinsen naturligtvis köra med ren, och lapparna tävlade
om vem som finge erbjuda honom den »finaste», d. v. s. den kvickaste renen. Men
han behagade föredraga en, som såg någorlunda »hygglig» ut. Att kasta sig i pulkan,
just som renen skall lägga i väg, är för den häri oövade ingen lätt konst, men
huru det gick och efter några fåfänga försök, så — ett, tu, tre — försvunno
prins, ren och pulka i ett moln av snö.
Det hela
gick dock utan något vidare äventyr, men prinsen hade fått nog av sitt första
försök och föredrog att vid avresan från Lannavaara återvända med häst, trots
lapparnas ivriga erbjudande av de »finaste» och ändå bäst inkörda renarna.
Avfärden
skedde tisdagen den 6 febr. Men innan det bar iväg, utdelade prins Oscar, utom
gåvor till föreståndarinnan, lärarepersonalen m. fl., en hop leksaker bland
barnen, bl. a. trumpeter, mungigor, trummor och andra musikinstrument av olika
slag, något som varken lapparna eller deras barn någonsin förr sett, än mindre
ägt, och de förstodo till en början icke, vad all denna grannlåt skulle
användas till.
Inom kort
voro de dock på det klara därmed, och så vart det ett musicerande, så rysligt
och öronbedövande, att t. o. m. renarne ruskade på huvudet däråt. Prinsen försökte
visserligen såsom kapellmästare få litet ordning i den förskräckliga låten och
försökte flera gånger. Men det gick icke. Och så kom avskedsstunden.
Visst voro
omfamningarna igen redan inne i rummen både många och varma, men ännu sedan
prinsen satt sig i släden och blivit kringstoppad med fällar och filtar,
upphörde de icke.
»Hyvästi nyt,
veli rakas! Jumalan halttuun jää! Ja sano paljon terveisiä vanhalle papalesikin
meiltä!» » (Farväl nu,
käre broder! Vi lämna dig i Guds beskydd, och hälsa så mycket din gamla pappa
ifrån oss!) Och så omfamningar åter igen och »jää jumalan rauhaan ja muista sie
minuakin! . . .» (Förbliv i Guds frid och ihågkom även mig!)
»Kör!»
befalde slutligen prinsen ej utan en liten anstrykning av otålighet, ty
omfamningarna vill ju aldrig ta slut. Men prins Bernadottes besök i Lannavaara
och hans nedlåtande, flärdfria och sympatiska väsen blev det allmänna samtalsämnet
däruppe en längre tid bortåt. Måhända vintern 1900 av överbyggarne under en
lång följd av år kallas »prinsin talvi» (prinsens vinter), såsom sommaren 1858
länge, någon gång av en och annan gammal allmogeman till och med ännu eller
närmare 60 år efteråt, kallas »prinsin kesä» (prinsens sommar) i anledning av
prins Carls — sedermera Carl XV – besök uppe i Tornedalen.
